Nyckelharpan

Den äldsta avbild man hittat av en nyckelharpa är daterad till 1350-tal och finns på en portal på Källunge kyrka på Gotland. Från 1400- och 1500-tal finns flera skildringar av nyckelharpan. De flesta finns i form av nyckelharpsspelande änglar i kyrkor i Uppland.

Instrumentet var från början ett borduninstrument, nära besläktat med vevliran. Det har under åren anpassats efter rådande musikideal och idag pratar man om fyra huvudtyper av nyckelharpa; den medeltida enkelharpan som saknar resonanssträngar, kontrabasharpan som spelats från 1700-talet och framåt, Silverbasharpan som konstruerades under 1800-talet samt den kromatiska nyckelharpan som utvecklats under 1900-talet. Den kromatiska nyckelharpan är den vanligast förekommande idag. Instrumentet har sedan 1600-talet nästan uteslutande spelats i norduppland kring järnbruken. Dess kärnområde är Österbybruk och Lövstabruk. Under den första delen av 1900-talet var antalet nyckelharpsspelmän lätträknade. Instrumentet ansågs omodernt och begränsat då det bara gick att spela i ett fåtal tonarter. Betydande för instrumentets överlevnad fram till idag har Eric Sahlström varit. Han utvecklade nyckelharpan till att bli kromatisk, vilket innebär att man kan spela i alla tonarter. Erics nyckelharpor och spelstil kom att bli rådande när nyckelharpan under 1970-talet fick en renässans. Många folkmusikstilar och folkmusikinstrument som fört en tynande tillvaro blev nyupptäckta. Det startades bygg- och spelkurser för nyckelharpa, där Eric Sahlström ofta var lärare och instrumentet spreds över hela Sverige. Idag spelas det på nyckelharpor i alla landskap men instrumentet har fortfarande sitt starkaste fäste i norduppland